Efter vigseln. Med Lazze, Sanna, Ella och Lovisa

 

Utanför rådhuset, Helsingborg

 

17 februari. Milagros och jag på väg till vigsel

 

Gösta Wennberg, min samtalspartner

Biologiskt var Gösta Wennberg min mormors bror. I andlig mening, alltså i fråga
om personliga beröringspunkter var han en - inte tvillingsjäl, inte syskonsjäl, utan
snarare kusinsjäl (om jag tillåts leka med orden). Tveklöst var han min förebild när
det gäller kunnighet, beläsenhet och empiri. Därmed inte alltid när det gäller
ödmjukhet för avvikande ståndpunkter - även om Gösta mer än väl visste, på något
plan, att just spänningar mellan olika positioner kan vara mycket nyttiga, och
komma den undflyende verkligheten nära. (Han publicerade f.ö. en artikel som
hette just "Den undflyende verkligheten".)
 
Alla som följt med på denna sida, och som lyssnat på mig under våra träffar,
vet att inget betytt så mycket för vår hågkomst och vår kunskap om våra släktingar
i tidigare generationer, som de essäer Gösta skrev när han var i 70-årsåldern.
Därför är det naturligt för mig att i denna blogg återknyta till dessa, genom citat,
reflektioner och kopplingar till nutid. Jag kommer att börja med den text som, i mitt
tycke, är den mest intressanta och tänkvärda: den om hans mormor Lydia Lindman.
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0