Släktbloggen

"När jag skurar spisen därhemma kan jag på en gång förlora och återfinna mig själv. Det är ett utomordentligt, om än sällan återkommande, tillfälle att öva sig i medveten närvaro. [...]

Jag använder en skursvamp som är tillräckligt grov för att de fastbrända matresterna ska lossna när jag gnuggar dem med skurpulver, men inte så grov att den repar ytan. [...] Sedan skurar jag varenda kvadratcentimeter av spisen. Ibland låter jag svampen gå runt, runt och ibland fram och tillbaka. Det beror helt på var jag skurar och hur mycket som har fastnat. Jag går in i rörelserna, runt, runt, fram och tillbaka, och känner dem i hela kroppen och nu försöker jag inte längre skura spisen för att den ska blir ren och fin utan känner bara att jag rör mig, rör mig och ser hur tingen långsamt, långsamt förändras inför mina ögon. Till slut torkar jag omsorgsfullt av ytorna med en fuktig wettexduk. [...]

En lördagsmorgon lyssnade jag på ett band med Bobby McFerrin just när det visade sig vara dags att rengöra spisen. Då blev rengöringen till en dans. Besvärjelserna, musiken, rytmen och mina egna rörelser smälte samman till en enhet, musiken blommade ut i rörelse, nya sensationer fyllde armen, greppet om svampen slaknade och hårdnade, fastbrända matrester ändrade gradvis sin form och försvann - allt i fallande och stigande rytm, allt i medvetenhet om musiken. En nuets dans, en hyllning till det närvarande. [...]

Medvetenhetsmässigt kan jag inte påstå att det var "jag" som skurade spisen. Snarare var det spisen som rengjorde sig själv med hjälp av Bobby McFerrin, skursvampen, skurpulvret och wettexduken, med gästuppträdande av lite hett vatten och ett pärlband av närvarande ögonblick."

Ur Jon Kabat-Zinn: Vart du än går är du där