Idag minns vi...

...Håkan Serner, vår släkting på Salomon Lindmans sida och skådespelare, som gick bort för jämnt 30 år sedan. För oss som nu är medelålders är han kanske framför allt ihågkommen som Nalle Puhs röst i TV-uppläsningen av samma bok, som Hampus styvfar i Den vita stenen, eller varför inte som Vätten i Trolltider (som kunde försvinna genom att vrida på sin mössa). De som är ännu lite äldre kanske också minns honom som drängen Norman i Hemsöborna. Själv minns jag honom väl från ett TV-program för barn om hur man gjorde TV (finns nu på Youtube).

Och säkert var hans pedagogiska förmåga att tala till barn en av hans främsta styrkor som skådespelare. Innan han började på Stockholms stadsteater (han var där i princip utan avbrott 1960-1984) var han bland annat engagerad i något som kallades Stockholms skolbarnsteater, och blev där mycket uppskattad. Han hade som skådespelare en särskild framtoning som gjorde att han ofta hamnade i "krumelurfacket" och fick göra lite marginaliserade typer, antingen han ville det själv eller inte. En av de sista stora rollerna han gjorde på Stockholms stadsteater var i Becketts Slutspel 1983. Denna absurdistiska pjäs spelade han även med i på Marsyasteatern 1957 (vilket möjligen var hans verkliga genombrott som skådespelare).

Några år efter hans död reste jag, som både släkt- och teaterintresserad 14-åring, runt och träffade ett 10-tal av hans vänner, för att samla deras minnen och annan relevant information i en bok eller skrift om Håkans liv. Hans vänner bemötte mig med stor generositet medan det var mer komplicerat att närma sig hans familj (antagligen var jag för tidigt ute och petade i saker som ännu inte var färdigbearbetade). Ett av de mest intressanta samtalen hade jag med regissören Johan Bergenstråhle. Den bild jag fick av Håkan blev, enligt mitt sätt att se idag, ganska entydig:

Han var utan tvekan en noggrann människa som tog sitt konstnärskap på allvar. Han var en lyhörd och lyssnande person. Han gjorde aldrig mycket väsen av sig. Sin solidaritet hade han med människor i samhällets utkant. Ett stort intresse för existentiella frågor gjorde honom till en sökare, som läste och förkovrade sig men som också hamnade i tidvis mycket djupa svackor. Som person var han privat, släppte ogärna någon inpå livet men hade ett stort behov av att diskutera frågor han fann viktiga. Hans humor gick i linje med hur han var i övrigt: stillsam och underfundig.

Allt detta sammantaget gör, att jag tror att jag hade fått en hel del ut av att träffa och samtala med honom i vuxen ålder, om teatern, humorn, livet, svårigheterna och de frågor som inställer sig så fort man går bakom de (i det sociala livet) etablerade självklarheterna.

Kommentarer
Postat av: Johan Larsson

Själv minns jag honom bäst från "I väntan på Godot" tillsammans med Ernst-Hugo Järegård.

2014-11-02 @ 16:11:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0