Till sist: den viktigaste bilden

Kerstin Ring och sonen Dick tillsammans med mormor Lydia Lindman, 1936. Tre generationer samlade. Antagligen det sista fotot som finns på Lydia, som bodde i Karlshamn sina sista år. Min gissning är att fotot också är taget där.
Så mycket av vår släkthistoria som sammanfattas i denna bild. Lydia som var allas vår förmoder och som vi vet så mycket om tack vare Gösta Wennbergs opus. Dick, denna vänliga själ som vi lärt känna personligen och som betytt så mycket för vår släktgemenskap. Kerstin som idag har så många ättlingar i såväl Sverige som Kanada. År 2010, då släktbloggen fortfarande var på engelska, skrev jag följande apropå denna bild:
"Family history is a wonderful thing because it will never change. When it changes, it changes forwards. It will never leave you. It won't die as long as it's remembered. It has stories that you can tell. It contains persons, endeavors, problems that really mattered but do not matter anymore because they are history. It is there for you. It is true, or at least it has true components. It is recreated, but has an origin in true, grey, real reality."
Dessutom, kanske man ska tillägga, handlar det om människor som man har en personlig koppling till (och i vissa fall rentav träffat och umgåtts med) vilket gör det ännu mer intressant och berörande.

Marita Tidlund Lindman 1936-2021

Marita Tidlund Lindman var en härlig, färgstark och lite egensinnig människa som jag kontaktade första gången hösten 2008. Hon var under sitt yrkesverksamma liv sjuksköterska och vårdlärare, samt senare även engagerad i Socialdemokraterna i Kalmar, liksom sin man Sune. Förutom det var hon en hundälskare av stora mått som noggrant pysslade om sina små vita pudlar.
Hon var dotter till Torsten Ljungdahl, Kerstin Lindmans son som hon födde i 18-årsåldern och tvingades lämna bort. Torsten arbetade senare som murare och fick förutom Marita ytterligare fem barn (varav tre är i livet idag). Mot slutet av sitt liv ville han ta namnet Lindman efter sin mamma, men avråddes från det av en advokat. Detta namnbyte förverkligades dock 2008 av hans dotter Marita (liksom senare även av hans son Dag).
Att få en ny familj, det vill säga pappas halvbror Dick i Kanada, samt en rad nya kusiner och sysslingar, betydde oerhört mycket för Marita. Mina föräldrar besökte henne senast i somras och hon skrev då i gästboken (den elektroniska) att hon var så "glad att vi möttes sent i livet". Jag är också glad att hon blev en del av vår släkt och hon kommer att bli ihågkommen, inte minst genom de många spår hon satte på vår hemsida, till exempel under fliken "Släkttankar". Tack Marita för att du delade med dig så frikostigt av dig själv.

Årets trevligaste bild

Jag, Mili och pappa på min disputationsfest, Grand Hotell i Lund 28/9.

Alla samlade

Vid nästa träff, när den nu äger rum, ska vi försöka samla representanter från alla de tre grenarna i Sverige. Den här gången blev det en specialträff för Annas ättlingar. (Fotograf: Rainer Ulonska)

Föredrag i köket av Lennart Lindberg


Vardagsrummet


...där porträttet på Gustaf Lindman nu hänger.


Den 25/8 åkte vi till Rosenlund...


...ägde rum den 24/8 på Skeda.

Här har vi digital kontakt med Dick i Kanada.

...för Salomon och Lydias ättlingar...


Den fjärde släktträffen...


Årets trevligaste bild

Mili vid julgranen. Till vänster: katten John Silver (som påstås vara 17-18 år och därmed är den äldsta katt som veterligt har bott på Skeda).

Möte med släktanknytning...

...på Rosenlunds Herrgård i Jönköping, där min mamma i söndags berättade om Frank Heller och hans relation till systrarna Lindman. Fotot är taget av min brylling Eva-Karin.

Att få skriva doktorsavhandling...

...på Stortorget i Lund är få förunnat.

Från den äldsta till den yngsta

Steve, Erin, Mike, Dick, Margaret och Matty Ring.

RSS 2.0